Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1864, sida 3

oredlig, och plittar nu också derföre genom den oro, som marterar mig. Redan i dag will jag derföre tala wid grefwen och få höra hwad jag har att rätta mig efter. Men först måste jag träffa min goda skyddsengel, fröten Gva, ty endast af henne wäntar jag i första rummet tröst och hjelp, och säkert, syster, tror du äfwen detsamma? Men wid denna fråga af brodren skakade Julie twekante sitt lilla hufwud. Qwinnans instinkt sade henae, att det tanske ide war alldeles få sälert att tunna påräkna Evas förbön och hjelp i den ifrågar warande saken. Dock besinnade hon sig om en liten stund och sökte förjaga de underliga tankar, hwilka wid brodrens före slag för ett ögonblick uppstigit hos henne; ty förmods ligen hade hon ändå misstagit fia. Hon medgar dere före att det wäl wore bäst att först wända fir till fröken. Och de öfwerenskommo nu att Julie genast skulle springa upp, för att bedja Eva om ett fammanträfsande för Carls rätning, emeran ban med fröken önstare få tala om en fat, hwarpå hans lifs sällhet berodde. Julie uträttade ögonblickligt sitt uppdrag och frames förde ordagrannt brodrens yttranre. En liuf och underlig aning genombäfwade Eva, och en lätt rodnad färgade hennes bleka find. Ad, du underliga, lättrogna qwinnohjerta, fom alltid drömmer om kärlek och sällhet och aldrig lär vig inse att dessa glänsande och oroliga flyttfoglar för qwinnan endast sjunga fina sköna toner under lif wets mår, i den lyckliga ungdomsåldern! (Forts.)