Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1864, sida 3

fina pengar, blef nu ännu mera öm om systerlig emot Carl mid dessa anfall af swårmod. Hon gjorde fig sjelf ide reda för fina känslor eller huru hon ämnade handla. Hon hängaf sig blott ännu en gång åt den ljufwa drömmen att wara älskad för sin egen skull, öfwerlemnande det öfriga åt framtiden. Det war en morgon i slutet af Maj månad jam: ma år. Julie war inne hos Eva, sysselsatt med att kamma hennes wackra hår; men öfwer hennes hufwud blickade den unga flickan litet emellan aenom de half öppna jalusierna utåt parken; på en gång blef hon färs deles tyst och tankfull. — Hwad fattas vin, barn? fade Eva wänligt. Du är emot din wana så allwarsam och tyst. — Mia fattas wisst ingenting, swarade Julie, lätt rodnande. Men jag såg en skymt af Carl dernere i parken, och han har sagt till hofmästaren, att han wille tala wid mig just nu på morgonen. — Då, mitt barn, fan du gå ned när du behagar, jag är ju nu i ordning, och fe här, tag med dig dessa böcker, hwilka jag lofwat låna din bror. Julie tackade och skyndade ner i parten, der hon snart i en mörk all påträffade brodren, och på hang hastiga gång och bekymrade uppsyn såg hon genast att något ledsamt maste hafwa förefallit. Julie fattade smetande brodrens arm. — Käre Carl, sade hon, har du haft ett ledsamt bref nu igen? — Ja, swarade Carl, jag har haft bref och deri fått emottaga många förebråelser för liknöjdhet och feghet; Gud känner ändå bäst mitt hjerta och min kärlek! Dock medgifwer jag att det nog kan synas som om jag ej särdeles längtade efter min arma Rosa. Jag har wäl, som hon säger, warit feg, owärdig och