Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1864, sida 2

D: Gill nya werlden! Af Elis Emil. Ur Året Dum. (Forts. fr. N:o 60.) — Det glärer mig mydet, fade hon, att din bror är wänligt sinnad emot mig. Jag har icke heller glömt honom, jag, och will så gerna tro att han är en god menniska, tacksam och ärelsinnad. Det synes nog def utom på hans wackra, öppna ansigte. — Ack, fröken! tycker fröken werkligen att Carl fer bra ut? utropade Julie och slog med barnslig förtjusning tillsammans fina händer. Hwad det war roligt! jag tyder ju sjelf att jag aldrig fett någon karl fe få bra ut, fom Carl; men detta tycke af mig är ej underligt, han är ju min bror. — Men jag tror ide att jag widare törs tala om min egen smak i i det fallet, fade Eva leende, ty fom du mycket litnar din bror, kunde du möjligen blifwa egenkär. — Ack, goda snälla fröken, säg icke så! Hwad bryr jiaa mig om, huru jag fer ut, endast man tyder om Carl och finner honom älskwärd! Ingen wet huru innerlia och stor glädje det bereder mig. Julies ögon strålade af okonstlad fröjd. Hon war i detta ögonblick så wacker, så intagande genom det kärleksfulla hjertats uttryck och derjemte så lik brodren. Eva betraktade henne ett ögonblick, klappade wänligt bennes kind och sade med rörelse: — Ia, jag wet att du är en god syster, min lilla Julie, och äfwen annars en sräll flicka; ty jag har nog förändrat mig, jag, fast din bror ej will säga det.