Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1864, sida 3

kan knappt tro att det är sannt, att Carl är här, så nära mig, och i synnerhet att han skall stanna för alltid, eller åtminstone länge, hoppas jag. — Måtte din bror också komma att trifwas och ej sakna fordna förhållanden eller det hem han lem nat! Har han ej yttrat något till dig derom? — Nej, wisst inte! Och hwad skulle Han wäl sakna? Han war ju en fulltomlig främling dernere; och derom har jag i alla fall inte frågat honom, ty under hela tiden talade Carl nästan endast om fröken. — Om mig! och hwad sade han wäl om mig? frågade Eva och wände sig till Julie. — Ah! det förstås att han talade med största wördnad och tacksamhet om fröken. Och han påstod att han genast kände igen frölen, som war sig lik och endast blifwit magrare, sade han. — Jaså, men du hans syster, tycker säkert helt annat? inföll Eva med ett halft leende. — Ja . . Julie rodnade lätt. Jag tyckte wisst, strax jag kom hit, att fröken blifwit bra förändrad; men Carl har nog rätt ändå, ty han påstår, hwad fom också är sannt, att frökens ögon äro lika wackra och milda, som fordom. i Eda smålog. Qwinnan är alltid qwinna, det will säga ända till ytterlighet swag för hwarje uttryck af tillgifwenhet. J synnerhet röjer fia detta hos den, bwilken länge funnit fig försmådd eller tillbatasatt. Gva hade dessutom aldrig känt någon börrsstolthet, och hon wisste att det deltagande, fom nu egnaces Henne, härflöt från ett tacksamt och redligt hjerta. (ökerts.)