Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1864, sida 3

Men den arma modren såg ej deras fröjd, utan blott deras nöd och smärta samt huru ytterst wanwårdade be woro, och tå swälde hennes bjerta af bittra qwal, och hon bad med tro, med förtwiflan, att Gud måtte förbarma fig öfwer henne och vem! Då hände det fig en bag, att hon, nära uppaifs wen af smärta, få till kropp fom själ, fit höra omtalas fröken Evas aorhet och wälwilja, och hon beslöt ändtligen, ehuru bittert det föreföll henne, att hos den sistnämnda bönfalla om hjelp för sina barn. Den äldsta gossen skickades med några skrifna rader till herrgården, och länge dröjde det ej, förrän han återkom i sällskap med Eva. Denna, hwilken blott helt lösligt hört omtalas länsmansfruns långwariga sjukdom, blef både förmånad och innerligt rörd mid äfynen af få mycket elände. Det war i hennes sällhetsdagar, och Hon war ej blond dem, hwilka blifwa falla och hårda genom lyckan, utan twärtom. derföre blef det hennes största glädje hennes innerligaste njutning, att få widt i hennes förmåga stod åtminstone lindra så mycket oförtjent och bittert lidande. Och nu blef bon den olyckliga familjens försyn bär på jorden. Hon ffidade stärkande mat till den siuka, sydde kläder åt barnen, läste med dem och wäckte i deras offyldiga hjertan genom sitt milda, anspråkslösa wäsende den innerligaste kärlek och tadsamhet. Och Eva war icke den, som tröttnade. J flera år fortfor hon att wara den arma familjens enda ftöd och hjelp. P ( Korti I