Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1864, sida 3

bibel. Dagen om stodo hennes ögon med oändlig ångest fästate på barnen. Det äldsta, en gosse om tio år, tycktes redan hafwa uppfattat fin barndoms olycfor, ty han stod der få tyst och begrundande; men den sjukas ögon dröjde ide länge wid honom, utan för flyttade fig till den lilla fyraåriga Julie, det ynasta barnet, efter hwilkens födelse hon beständigt mar rit sjuk. De antra barnen, äfwen en gosse och en flicka, woro båda klena och sjukliga, i behof af den ömmaste wård, och den stackars modren insåg detta få tydligt, der hon, sjelf hjelplös hwilare på fin plågas läger, helt och hållet oförmögen att gifwa dem det ringaste af denna wård. De små gossarne och flickorna woro owanligt wackra och fromma barn, och folk, som såg dem, sade att de liknare englar; men te glömde derunder, att de arma englarne saknade kläder, hwilket de tywärr! behöfwa, då de wistas här på jorden; och att de der! jemte woro mycket smutsiga, de stackars små, brwil: fet ide heller viktigt lät förena fig med den himmel: ffa titeln. Det war få arått, få tungt rundt omkrina dem. De fröso och mworo hungriga, och syntes derföre emellanåt tysta oc) sorgsna; men åter lekte och skrattade de, på barns wanliga sätt, och deras ögon lyste då likt stjernor i det dystra rummet. Det låg i deras blickar en englalik owetenhet jemte ett uttryck af ren och himmelsk fröjd, måhända en återglans af de ljufwa visioner, barn understundom måste ega. Mtminstone föreföll det dem, hwilta under dylika ögonblick betraktade dessa arma små, fom om de ide uteslutande hade wistats i den sorgliga werklighet, inom hwilken deras späda warelser rörde sig.