Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1864, sida 2

landets förswinnande jord, innan werldshafwets oändliga rymd borttog sista skymten af densamma. Och för utwandrarnes spända och oroliga blickar winkade nu detta fosterland, hwilket de friwilligt lem nade, med kära och fridfulla drag; ty barndomens he liga minnen hägrade dock öfwer detsamma, och der: före, när vet slutligen förswann i det blånande hafwet, fästade det dock i själens djup fin outplånliga spegelbild. Natten sänkte sig mild öfwer hafwet och fartyget, och de arma menniskohjertan, hwilka klappade inom dess wäggar, fingo också hwila fia, då sömnens engel kysste de oroliga slagen till mera frid. Kanske drömde de ockå om gamla Swerige och alla de betanta eller tära föremål, hwilka de derstädes hade qwarlemnat. Men skeppet skrider fakta framåt öfwer den glittrande wågen. Höften har revan tändt fina ftjernljud i det blå, och deras wänlida ögon lysa fartygets hwita segel. Några af sjömännen hafwa gått till hwila, men de, hwilkas watsamhet för tillfället är tagen i ansprål, betrakta emellanåt det stjernklara fästet med forskande blifar C De äro wågens söner, hafwets barn, och för dem framstår den oändliga rymden helt annorlunda än för of, hwilka dwäljas på land. Det är ide allenast naturens mera storartade och hemlig: hetsfulla poesi, hwilken de beundra med warm själ och troende hjerta, utan på det omätliga fästet och i de ewiga stjernorna, hwilka understundom förswinna bakom stormfyllda moln, står det oftast tecknadt för deres blickar out död och förstörelse, eller om en lyclig ankomst till den efterlängtade hamnen, Och så fortsätta de fin ensliga och trogna waka under nattens långa timmar, medan fartyget fram går fin utstakade wäg öfwer djupet. Men han, hwil