Cilll nya werlden! Af Elis Emil. Ur Året Dm. (Forts. fr. N:o 57.) Och wäl den, fom, då skymningen sweper öfver lifwet, eger älskande hjertan att fluta fig till; ty ge nom kärlekens allmagt ljusna säkert de dystra ffuagorna, och sjelfwa döden förlorar sin fasa, då wi blicka i de ömma ögon, som ännu i skilsmessans stund litjom tillförsäkra oss ett saligt återseende. Men du lyckliga, som här nere solar fia i merst. lig ömhets warma och ljufwa strålar? Har du wäl någonsin betänkt, huru tunat och hopplöst det hjerta klappar, fom lider brist på denna fjälend lifdluft? ack nej! du har vet ide, ty då more du ödmjuk och tackade Gud mera och bättre. Men vet är en gåta, både besynnnerlig och out arundlig, att just dessa älskande siälar, för hwilka ömheten utgör allt, oftast sakna den, då deremot det kalla beräknande bjertal omgifwes reraf, ja lan sti i öfwerflöd. Hwarföre är vet wäl få? På denna fråga finna wi intet swar. En förstår dock och löser en gång gåtan. Han, hwilken råder öfwer himlarne och alla krafter i naturen, men ide alltid öfwer det nyd: fulla, stormande menniskohiertat. Jolsanre morgon uppsteg solen klar och strålande, och flera wackra dagar lyfte Goda hoppets segel, tills vet speglade sig i Nordsjöns oroliga wågor. DÅ samlade den wänliga höstsolen alla pasfar gerare på däck. De önskade ännu en gång få säga ett hjertats jarmiu till hemmets kuster, till fädernes)