Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1864, sida 3

han är. Min mor pasfsar icke heller för något annat lif, än det hwari hon få länge rört fig, och jag wet äfwen, huru hon liver ar faknad, ehuru det ide liggetr i hennes lynne att tala derom, Dock, mera än detta, mera än allt annat, grämer mig åfynen af min gamla farmor. Ack! huru skall wil hon funna uthärda med venua resa, få gammal och swag, fom hon är! Och den unga flickan, hwilkens natur war få li: tet sjelfwisk, lät fina milda ögon halka förbi de yngre och behagligare föremål, fom funnos i hennes närhet, för att med innerlig ömhet fästa dem på farmodren hwars darrande hufwud tillkännagaf en hög grad af swaghet och bräcklighet. Och ändå war detta hufwud wackert, med sina silfwerhår, hwilka förlänade hela ansiatet med dess klara ögon och öppna, redliga drag något helgonlikt. Som hon nu satt, kastade äfwen den nedgående solen sina strålar på detta ansigte, och då nu Nikoline från sidan äfwen skänkte henne en warm solblick af ömhet, få tyckte man att hon, fastän aammal och skröplig, men wärmd af så sköna ljusstrålar, hade bergat den bästa af lifwets skatter till tröst under lifwets dunkla afton. Julie och hennes bror hade från första stunden med wänskap fästat fig mid ven milda enkla Nikoline, och fastän sjelfwe sorgsne, gjorde de allt för att lifwa och förströ henne. Nikolines ömma hjerta kände sig äfwen draget till syskonen, och hon trifdes få wäl ideras falffap; men aldrig glömde hon derföre den gamla farmodren, utan omaaf henne beständigt med sin mest innerliga och outtröttliga ömhet. (rertf)