Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1864, sida 3

att ej bedröfwa honom, wid hans häntydningar på en återförening i framtiden. De båda unga samtalade nu mera lugnt och utbytte dessa förtroenden, få obetydliga för andra, men af så mycken wigt för de älskande sjelfwa. Ännu hade de få oändligt mycket mera att säga hwarandra och hade icke kommit öfwerens när de åter skulle träffas, då en stark röst, fom tom från boningsbuset, blötsligt lät höra fig och ryckte dem från kärlekens drömmar, för att föra dem in i den tunga werkligheten. — Nikoline! ljöd det snart för andra gången. DÅ drog fig Nikoline långsamt från Ottos bröst, och sedan hon tryckt hang hand till afsked och framhriskat ett: Om söndag mid kyrkan, sprang hon tillbaka mot boningshuset. Men i förstugan stannare hon med handen hårdt tryckt emot det klappande hjertat. Ånnu en blick, en slängkyss måste hon skicka Otto; men då rycktes en dörr bredwid henne häftigt upp, och en person wisade sig, hwilten gjorde både blick och tyss om intet. Det war en man af omkring femtio år. Han war tlädd i allmogens wanliga drägt, och den syntes på honom särdeles ven och wårdad. Hans ansigte egde blida och redliga drag, ehuru han för tillfället tycktes bemöda sig om att se särdeles missnöjd och sträng ut. Nikoline! sade han och fattade flickan i armen; att du då inte ett tecken skäms, att så stå och prata bort tiden! Tyder du ei att det fan wara dags att gå in och hjelpa mor din? (Forts.)