Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1864, sida 3

bankrutterad fart. Han wille, Han måste hälla fia. uppe till hwarje pris som hetst: ban behöfte ett helt tif. för att komma uppåt; ett nedstigande skulle wara hans död Jau wet ou allt flöt Han; i vina hanrer lige ger wårt hus öde, det måfte du nu betänka; jag går in i hörnrummet till voltorn. Hör mia, min far! ropade Gabriella med bed: jante röst efter honom. Men förgäfwes. Den fiwa: ge, men i sin swaghet så grymme mannen lemnade sitt barn allena, ett rof för förtwiflan. Doft mun: lande för fia sjelf fatt Gabriella. De enda ord fom emellanåt undföllo hennes läppar, wore: Arme Siegmund! Hon tämpade efter ett beslut: på ena fivan den älskare, på den andra fadren, och hwem wet hwaråt tungan på hennes tankars wän slutligen böjt sig, om ej plötsligt en tanke gjort slut på all osäkerhet och owisshet, om ej stormen i hennes inre ett fast beslut uopstått, af hwilket hon hoppates hjelp och rädrd: ning. Fru Thone hade af herr Neer perjonligen blifwit inbjuden att öfwerwara dottrens förlofning: hon skulle företräda Gabriellas mors plats; hon hade lof: wat, i trots af hennes samwetsrårs intalande, som ej gerna såg att fru Thone lemnare sitt rum och åter: wände till werlden och menniskorna. J en swart, gammalmodig klädning of tung at: las, en mössa och en hwit spetstrage, sammanhållen af en präktig diamantbrosch, framställde den gamla damen en lika så intressant som wärdig bild. Hon uppmanade Jonas att lysa henne utför trappan, vå det häftigt rycktes på tlocksnöret. Då Jonas öpp: nade, störtade Gabriella till den gamla damens fötter.