Arllau IN TVIST YT ITäUTTTCmutissu, 1-11, jordpartiklar, litet ammoniak och något salpetersyra. Wi kalla kolsyra, den gas, fom ut: wecklas ur brännande kol, ur en itänd talkugn, ur jäsande wört m. Mm. Wi kalla salter, icke endast bordsalt, utan äfwen andra sammansättningar, som wattenångan medför från hafwet eller andra orter, litsom såpbubblan för med fig soda eller pottaffa, hwaraf såpan warit sammansatt. Wi kalla jordpartiklar, detta fina stoft, som uppfyller luften, och som man blir warse då en solstråle släppes in i ett mörkt rum. Wi falla ammoniak, den i näfan ftickande gasart, fom utwecklas i stall och på åkrar, der gödsel nyss blifwit spridd. Och med salpetersyra mena wi samma skarpa syra, som allmänneligen är känd under namn af skedwatten. Hwad beträffar syrgas och qwäfgas, hwaraf nästan hela atmosferen är fam mansatt, få äro de twå färglösa nas: arter af alldeles motsatt natur. Den största, om den wore ensam, skulle göra, att wi lefde allt för hastigt och dogo för snart; den andra, om den wore ensam, skulle qwäfwa allt lif. Naturen har blandat qwäfwe i sitt syre, liksom menniskan blandar watten i sprit för att kunna njuta den. Alla dessa saker, som wi nu omnämnt, äro nödwändiga för wäxtlifwet. De ute göra de lifsmedelsförråd, från hwilka bladen hemta fin näring, liffom rötterna hemta fin ur jorden. Och bewiset för detta är, att kemister, fom sönderdelat plantor, i dessa funnit litet af allt det, fom uf: ten och jorden innehåller. Luftens fysiska egenskaper äro wigtiga att känna för landtbrukaren: låtom oss derföre undersöka några af dessa! Luften är tung; detta är bewisadt. En luftpelare af fyra mils höjd wäger lika mycket som en wattenpelare med lika stor genomskärning och omkring 32 fots höjd, eller en qwicksilfwerspelare af 25 tums. Det är på denna egenskap hos luften, som man grundat barometerns konstruktion. Ju renare luften är, desto tyngre tries fer ten på qwicksilfret i den öppna des len af barometerröret och twingar gmidsiifret att stiga i det lufttomma rummet i rörets öfra ända; ju lättare luft, desto mindre tryck, och barometern faller. Wi betjena oss af detta instrument för att förutsäga blifwande wäderlek, men böra ej tro på dess ofelbarhet. Då bar rometern stiger och håller sig högt, är det tecken till wackert wäder; då den fal: fer är det derföre, att luften uppfylles af wattenångor, lättare än densamma, eller att warmare luftströmmar upp: kommit i atmosferen, och man har ans ledning wänta regn, åska eller blåst. Luften fan wara fullmättad med mwatten nära marten, oaktadt den i öfriga delar af atmosferen är fullkomligt torr. Derutaf händer understundom att, ifamma ögonblick fom barometern börjar ftiga, regn fan falla. Luften fan också wara fullt torr i de delar, fom ligga oss närmast, under det att de öfre lagren äro wåta, och fastän barometern då fal: ler, ha wi wackert wäder. Luftströmmen i de öfre lagren fan af: bryta den luftkolonn, fom trycker upp qwicksilfret i barometerröret, och derigenom förorsaka def; fall utan att regn derpå följer. Härutaf finna mi att bar rometern ej fan betraktas fom en ofelbar wäderleksspåman. Den har blifwit uppfunnen för att wäga luften och mäta höjder, men ej för att spå wäder; men ger of; ide dess mindre ganska nyttiga winlar rörande mäderlefsförändringar. Utom den wanliga, såkallade fifonbarometern bwars konstruktion är allom bekant, har man för några år sedan uppe funnit en af metall, fom har afgjorda faärotyShert då den Itan Att fammg;