Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1864, sida 3

Det war mörkt; jag går utmed kajer: plötsligt kommer en qwinnowarelse i min wig, höljd i en schawl, gråtande, wridande händerna. Jag, i min stämi na full af medlidande, frågar henne hwart hon ärnar fig. Till en lätare, swarade hon. Jag är läkare, mitt barn, jag will gå med ev. Men så före derfwad är werlden nu för tiden, att qwinnowarelsen ej trodde på min rena menniskokärlek; utan började springa. Jag, full af medlidande, sprang efter henne, och slutet war, att en stor, obildad menniska, som upphäfde sig till hennes beskyddare, slängde mig med min rena, misskända menniskokärlek i gatan — och der låg jag. Mäfling betraktade nu Gabriella närmare och färskräcktes öfwer hennes blekhet. Mäår ui illa? frågade han änasliat; fort bit med puljen. Men nej, tillade Han, låtande Gabiiellas hwita arm åter sjunka, jaa får ju inte mer — jag har ju lagt ned min praktik. Nu hade jag wisserligen lust att åter upptaga den, endast för att känna er på pulsen; pulsen, säger jag er, är det ins tresfantaste i hela medicinen. Han skulle hafwa talat ännu mer på fitt bus moristiska sätt, om han, wändande fia om, ej märkt att Gabriellas far lemnat dem bådra allena. vUrfäfta mig, fade Gabriella häpet, men min far har något wigtigt att tala med mig om. Nej, nej, nu ber jag er stanna; nu har jag nås aot wigtigt att tala med er om, mamsell Gabriella. Denna gåugen, fortfor han, då han märkte att flicfan såg på honom med ängsliga ögon, är det en mycket wigtig affär eller fnarare ingen affär, utan, ja, utan — eller fast mer — han förwirrade sig, att det blef lika pinsamt för Gabriella fom för ho