Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1864, sida 2

wänd genast om. Den klene betalaren är han ännu äfwen efter den sista resan. Jag kommer ej till kaptenen för mina pengars skuld. Fru Meinken skrattade högt till wid denna före säkran och wisade herr Jonas uppför den trånga trappan, som förde till kaptenens bostad. 7YWid den gamles klappande på dörren ropade en djup, stark basröst ett ganska hörbart: ftig in! Jnnehafwaren af denna kraftiga stämma war en ftor, det mill säga lång karl, af stark benbyggnad, rödt, mycket uppswälldt ansigte, som tillkännagaf en ewig törst. Framför honom stodo också redan tömda flaskor, om hwilkas innehåll endast etiketterna lemnade wittnesbörd. Ab, herr Jonas. Skulle fan också blåsa er hit i min fula! Kunde ni ej hafwa wäntat tills i morgon? Då hade herr kapten lättat ankaret och jag hade fått stå och gapa efter honom. Hwem säger det? . . Tidoningen. I afton ffall er brigantin anträda vefan. De fördömda tidningarne! Alltid fätta de till storseglet och ingen käft fan klarera gattet. Men pengar får ni inga; hör ni, jag har inga och dermed: bafta! Smwem säger då att jag will hafwa pengar af er? Genast wände kaptenen fia om, förwänad betrafe tande sin gäst. Han trodde sig hafwa förnummit ett underwerk. i N vQanffe ni, när allt kommer omkring har gått hit för att lemna mig pengar? Kunde just behöfwa dem.