Norrländska Korrespondenten – 20 april 1864, sida 3

väl bli stillad åtminstone, det lofvar jag, och så får aptiten göra resten En fin middag serveras, och värden är vid det briljantaste lynne llan har ständigt behof att se sig omgifven af vänner och deraf eger han också en hel legion, alla fullt beredda att gå för honom, om just icke i döden så åtminstone ända till — Blanches malmeård ? Jules Janin, som är lika oupplösligt förmäld med Paris, som dogerna voro förmälda med Adriatiska hafvet, reste en gäng till Poissy för att hvila ut Han vistades der i tio dagar och återkom till Paris tio år äldre? — skref Börne, för att dermed antyda huru fastvuxen vid Paris Janin var. Förhållandet är nästan enahanda med hr Blanche, i afseende på Stockholm Der har han också framlefvat större delen af sitt lif och bestämdt sina lyckligaste dagar. Men stundom faller lusten på henom att annorstädes hvila ut Han reser då bort, men kommer snart åter, oftast tidigare, aldrig senare än han bestämdt : I något obevakadt ögonblick förliden höst undföll honom ett yttrande att han behöfde hvila ut och att han derföre skulle resa till Rom Det fö!l sig svårt att komma ifrån beslutet sedan ordet var uttaladt Uans talrika vänner hastade att för honom arrangera en afskedsfest, ty de ville så gerna äfven i handling betyga honom sin tacksamhet. I det af snille och humor blixtrande svaret på afskedsskälen framskymtade, att han rätt gerna skulle velat bli hemma, men hans vänner hade ju så högtidligt tagit afsked af honom, att han mäste alltså resa Han skulle dock gerna så trodde han — redan vid Sköfde vända hit åter med bantåget, men han hade ju utfäst sig att se Rom, dit hans håg alltsedan i ungdomen hade stått, och då gick det väl ej an att nöja sig med anblicken af Sköfde Och han reste verkligen, men den nordiska kölden och den nordiska respelsen blefvo hans trognaste följeslagare på vägen. Ingen känner huru många gånger han under färden har önskat sig åter till de varma och väl ombenade rummen på sin malmgård, till palatset helgadt at Patriis Musis — och till? våniugen nerunder. till Enblom, Mankell och Carlen, och till alla de öfriga vännerna här hemma! — Men säkert är, att han på första vårdag med de öfriga flyttfoglarne vänder åter till gamla vänner, gammal nord.?