nästan bedjande åtbörd, jag wansinniga! Jonas, fort, fort, kalla honom tillbaka, jag mill hafwa igen Pap: peret, min egendom mitt lugn, min förhoppning! För sent! Papperet war redan under Wilds lås och han sjelf på wägen till fin moder. 4. Den tunna tråden, på hwilken sedan tre mwecfor Wilds moders lif, sonens förhoppningar och b5ner, hängde, war söndersliten och hon war dör. Hen: nes lif hade warit tärlek och möda. Sjelf nästan fattin, kände hon sig dock rik nog att bistå fattiga och hjelplösa, och på en sådan menniskokärlekens wäg war hon stard, då hon gjorde ett olyckligt fall utför en trappa. Kroppen war nästan halft stelnad af rödens isiga flägt, då ännu en tanke tycktes wåldsamt falla henom till lif. Den sjuta hade rest fia upp med en lidelsefull wiljans energi och med den slappa handen räckt sonen en nyckel och derjemte pekat på ett gammalt hörnskåp af ek, i hwiltet hon brukare förwarade sina papper, sina penningar och några dyrbarheter. I en of lådorna låg en annan ännu mindre nydel; Wild öppnade med ven ctt litet skåp och fann i detta ej något annat än ett tunnt pafet. Modren hade följt sonens rörelser med den sista ansträngningen af sina lifstrafter. Denne gick med hwad han funnit frem till hennes säng; hennes hand petade på paketet, hennes ögon flammade till som i en lysande förhoppning och, glömmande att hennes tunga redan war förlamad, gjorde hon en anfträngning att tala, och war död Dört delta lif, mid hwiltet sonen hängde fajt med alla fibrer och som hans smärta i sitt wansinne trodde jig funna åter: