het. Man har i allmänhet icke ansett det gå an att lefwa ett obemärkt lif, i skötet af de sina, arbetande för deras förtofran. Hufwudsaken tyckes hafwa warit att få wara med i den s. k. stora werlden — allting är naturligtwis rela tivt. En persons anseende har ofta blifwit härledt ifrån en få lös arund, fom deltagandet uti de ofta stormande nöjena. Den werlliga förtjensten åter, fom ide welat förspilla fin tid och sin förmögen het på ett bullrande, men alls ide förädlande sällstapslif, har mången gång härför blifwit tillbakasatt. Genom att ofta wara med wid allmänna och enskilta tillställningar har man försökt att skapa sitt förnämsta nöje utom familjen, mer eller mindre negligerande denna: JFamiljebandet har derigenom mer och mer Iofnat. Likgiltigheten har inträngt fig äfwen inom dess krets. Lusten att ofta wistas i kretsar, som föra en diet långt ut på nätterna, har få småningom minskat den arbetskraft fom warit få behöflia för familjens ekonomiska tillmert. Den sysselsättnina, man walt till fin uts tomst, bar äfwen i betyrlig mån lidit på att tanken warit för mycket riktad åt säådana föremål, hwarpå de dagliga njena haft att bjuda. Dessa hafwa icke lemnat sina dyrkare någon tid att följa med och sätta sig in uti alla de inom industriens skiljra riktningar gjorda för: kättringax, fom menniskofnillet lagt i dagen. Afwen tillgångarna, på annat wis medtagna, hafwa icke räckt till att anwända på industriens jemna framsteg. Den med så stort skäl öfwerklagade lyxen tyckes qwinnan mest bidragit att framkalla. Detta är ett arbete, kan man med skäl säga, till egen nackdel och får fom sådant högst beklaganswärdt. Det är nemligen ide prålande dyrbara klävedrägter, ännu mindre en otalig mängd bjefs, som sätta hjertan i brand och gif: wa männen förökade krafter att arbeta för eget bo och huslig lycka. Härtill fordras något helt annat. Härtill fordras antingen en ädel själ, hwarur acdhet och mildhet framblicka, eller ett fördelaktigt yttre, der ett kärleksfullt inre återspeglas, eller och sängelande behag i hållning, i rörelser, i åtbörder. J når gon af dessa företräden har qwinnan en! oemotståndlig makt att tunna hänföra. Utländskt prål att befästa sitt herrawälde med kan hon wäl undwara. Men äfwen den med sådana företräden mindre begåfwade qwinnan, fom kanske ock mest är benägen för en grann toilett, skulle få kerligen mest winna på en större entelbet isynnerhet om den more förenad med god smak och werklig proprietet. Den utstyrda och på kafferepen om ditt och datt fladdrande qwinnans aktier stå all tid lågt. Men den enkla, med de husliga bestyren sysslande qwinnan, der hon sprider nytt lif och förtrollning omkring fin omgifning, är utan twifwel den vemotståndligaste. Hemmet är också qwinnans styrka. Der gör fig hennes matt gällande. Der rör hon fig liksom i en trollkrets. Der står hon på den grund,