Norrländska Korrespondenten – 13 april 1864, sida 3

trädande närmare fram till honom, frågade hon ho: nom halfhögt: Sonas, ännu ingen undverrvättelfe? Nej, och om ingen nej! Jcke en gång ett spår af honom. Uppaif för alltid den förhoppningen. Ödmjuthet, fru Thone, undergifwenhet — got natt! Då fru Thone såg sig ensam, trädde hon fram till fönstret, höjde händerna mot himmelen och fade med fin själs fullaste innerlighet: Nådige Gud, hör du mitt hjertas bön. Skicka mig ven menniskossälen, fom fan gifwa mitt hjerta frid, mina nätter Mwila. Kalla mig sedan och jag är gerna beredd att at. Som ett syndaoffer bringar jag dia inför din domarestol mina suckar, mina tårar; ou är ju allbarmhertig och skall förlåta mig Hennes hjerta kände sig lättadt, hon gick med liuset till dörren, för att stänga den, då Wild stod framför henne. Henne war retan utanför dörren till tamburen, då Jonas fom ut, och hade jemt tid att trycka fig in mot ven mörkta mwägaen och wänta tills den gamle war nere för trappan. Då fru Thone såg den fremmande mannen blef hon dödliat förskräckt; Wild sökte luana henne och hon igenkände honom snart. Om hon också ej kommit i någon personlig beröring mer honom, få hade hon dock ofta sett ho: nom aenom fönstret. Swvad will ni mig? tilltalade hon ven unge mans nen; jag har inaa penningar och bekymrar mig ej om affärer; te angå Jorvas: jag är en stackars, game mal qwinna: jag har ingenting, alls ingenting. vgag har ingenting begärt, fru Thone, fom pifwer er rätt att afslå mig någonting. utwad är Då frågan om? Men tala inte länge, andras talande angriper mig få Nu gjorde Wild en framställning af förhåtande