Norrländska Korrespondenten – 9 april 1864, sida 3

sted — och förslaget wann allmänt bi fall hos nationen. En subskription öpvnades bland hela fottet och den för uppe förandet af ett wärdigt monument crforderliga fumman sammanbragtes. Den danffe bildhuggaren Bissen uppmanades att uppaifwa en plan till minneswärden: denna blef ett kolossalt tejon, hwars hufwud hotande blickade mot söder. Minneswården utförres och inwigdes med stor högtidlighet, och det vanffa folket blickade med stolthet på denna minnegmård, wittnande på samma gång om ranstt mannamor, om vanft fonft. Februari år 1864 fe mi ett nytt skårespel. Wi fe två af Europas ftormatter, Ofterrife och Preussen, eller med mera skäl sagdt, Prenssen och Österrike, kasta fia med raseri öfwer en af Europas mindre stater, för att om möjligt söka utplåna tess intelligenta folk ur nationernas tal, eller åtminstone att söka intwinga detsamma i former, dem det aldrig sjelfwilligt skall funna ikläda fig, att, med ett ord, söka pålägga ret fiettrar, sådana fom Österrile och Preugfen eller andra traktatstater anfe för on wälsignelse, men hwilka hwarje fritt folk måste betrakta såsom undergång och död. Wi se nemligen i Febrnari månat år 1864 en om möjliat ännu sorgligare tilldragelse, och ten är nu ett fonftateradt faktum; den andra, här ofwan antytda, hotar ännu blott att blifwa ett såtant, och wi hoppas att den ej skall låta werkställa sig, om också sjelfwa tyska förbundet, ia, om få olvckliat stulle wara, äfwen sextonde kurian ( ReufsSchlez, Greiz o. s. w.) skulle tomma att aktivt uppträda. Den foraliga tilldragelse wi syfta på, är tet af ren tyska civilisationens förkämpar Preussen och Österrike, aina wackra profwet på aftning för andras egendom, aktning för den i striden fallne frigaren8 mull, genom att på Flensburgs kyrkogård fönderstycka monumentet öfwer de mid 3evsted fallne danske krigarne. Det måste hafwa warit upprörande för hwarie man med hjerta i bröstet att fe en fåran wandalidam af en makt — wi föreställa oss att wäl näppeligen österrikarne lånat sin hand dertill —, hwars hufwudstad med få mycken fri modighet mottager och, wi tro också, sjelf gifwit sig namnet Nordens Athen. Det tyckes rod wara himmelswid skillnad mellan Eåtofplat: i Berlin och Akropolis, men huru fm det ocfå wara annat, der konstwerten ej tunna fe sina tonturer återspeglade i annat än Spreefloden8 grumliga bölja! Ty hwad är Id stedlejonet på Flensboras kyrkogård? Ar det, såsom en dansk tidning säger, ett prålande od) utmanande segertecken, genom att pösande påminna om en händelse, fom bildar en allt för skärande kontrast till det nu pågående segerruset? Eller är vet icke ett grafmonument, upp rest af det tacksamma danska folket på de trofastes sista hwiloplats, hwilka gingo i döden för frihet och fosterland?