Norrländska Korrespondenten – 9 april 1864, sida 3

eggade min fars äregirighet och höjde rörelsen till ett anseende, fom endast grundläggaren förmår upprätthålla, isynnerhet i en fris fom den närwarande, hbwilten föranledt er att beaära ert afsked. Fattas här den rätte mannen, få måjte hela wertet ftörta tillfamman, och huru mycket elände, fom derigenom kommer att wållas, behöfwer jag ej säga er. Men en man står och faller med sitt werk, ban lemnar det cj ifar rans stund. Det är hans ära. Oc fråga nu ert samwete om råd, och om äfwen det lemnar er willrådighet, då, herr Wild, gå till er goda mor — inför detta ädla hjertas domarestol skola alla twifwel I5fag. Gabriella hade ej förgäfwes mämnt detta ord; om också en känslans uppswallnina, brist på sjelfförnekelse kommit den unge mannen att wara sig sjelf otrogen, kunde han ej återtaga fin afskedsansökan; ett lofwade han likwäl husets dotter: att stanna så länge, tills en efterträdare blifwit funnen. Ert ord derpå, herr Wild. Gabriella räckte honom med tessa ord banden. Wild berörde med fina de hwita, fina fingrarne; det war honom i detta ögonblick fom om ern elektrisk gnista genombäfwat hela hans warelse. Mitt ord derpå, fare han med höjd, faft röft. Jag tackar er! ropade (Kabriella alädtigt; jag tadar er; kanske skall det kom ma ett ögonblick i ert lif, då jag fon wedergälla er tenna stundens tröst. Men, öfwergick hon plötsligt till en stämtande, munter ton, men ni säger mig ingen artighet, herr Wild Wild såg ganska wäl hur skön hon war: han hängde fast med sina blickar wid denna förförista uppenbarelse; han kunde ej finna ord att gifwa fina mar. ma känslor uttryck. (Forts.