Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1864, sida 3

gifwit anledning dertill. Jag har ingen annan än mig sjelf att anklaga. — Men min fru, hwad behöfwer ni bekymra er om folts prat, då ni har rent samwete? — En qwinnas rykte är såsom ett poleradt ståäl, man antas derpå och det rostar! Ett obefläckadt rykte war min enda egendom, jag går härifrån fanffe utr fattig äfwen i detta hänseende. Min obetänkfamhet att i nödens stund taga min tillflykt hit har blifwit hårdt straffad, sade hon snyftande. — Nåwäl, yttrade han; jag will ej förtörnas på min syster, ty egentligen har hon gjort mig en god tjenst. — Jag förstår er ej, swarade Therese. — SÅ — då will jag tala tydligare. Min fy ster trodde ide att en man, fom jag, i 40:de året stulle tomma på den tanten att gifta fig. Min ide obetydliga egendom ansåg hon redan länge såsom arf till hennes barn. Therese, ni är en farlig perfon för henne och barnen, derföre måste ni på kickligt äftt ur huset. Men hon har emellertid twingat mig till eu betännetse, hwilten jag wille spara, till def ert enkeår hunnit slutas. Will ni stadna qwar i mitt hus till denna tid? Therese sjönt bleknande i en stol. — Förrömtt! mumlare han för fig sielf — — nu ser jag min dom! Hur kunde jag bära mig så illa åt och nästan fria till en sorgklärd enka! Åter förgingo några weckor, derunder den unga hushållerstan qwarblifwit i fin tjenst. En morgon inträdde hon kulört Härd. Half: sorgen hade nu fullständiat aifwit wika. Omkring halsen bar hon en nätt röd sidenbanpros, med hwilten hennes röda, friska finder täflade i frisk färg.