Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1864, sida 2

— När mitt sorg-år slutas. — När blir det? frågade husbonden. — En månad härefter, blef swaret. — Då fan ni wäl finna det passande att gå klädd i sidenklädning med någon allwarsam färg? frågade han, i det han bjöd sin hushållerska ett glas win. Therese rodnade och kastade en ofriwillig blick på sin swarta, något slitna ylleklädning. — Jag skall då köpa något passande siden till klädning — Kanske har Therese icke något ur? frågade han widare. — Nej — sade hon. Tywärr måste jag sälja det jag ägde då jag blef enka. — Men Therese, ni kan ju icke wara utan ur? sade han. Hennes rodnad förbyttes till blekhet, tt bon före ställde fig frågan såsom en wink för henne att bättre passa på tiden. i — Jag har ej warit saknad af mitt ur här i huset, ty i mitt rum finnes ett säkert bords-ur, hwiltet ide är till för mig endast såsom en prydnad. — Wisserligen — menade hennes husbonde; men ser ni, min goda Therese, bords uret kan ni icke bira hos er, då ni går ut. Therese tycktes nu fulllomligt mållös. Hwad i all werlden hade hon försummat? frågade hon fig i tyfthet. En stund senare räckte hon fin husbonde en silfwerbricka, hwarpå hon ställt den doftande faffer koppen. Hennes hand darrade, så att hon nära spillt ut kaffet. Herr Falkensten fattade med wenstra handen