Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1864, sida 3

— Tillsäg kusken att genast spänna för min wagn! befallde han. — Tror ni blott ide, min fru, fade han, sedan betjenten gått, tror ni blott icke att ni snart ångrar er att hafwa mottagit denna tjenst mot en få ringa lön, fom 300 rdr? Det wore ledsamt, om jag snart nog i sådant fall komme att behöfwa åter annonsere — — — Min herre, frågan war endast om 100 rdr lön, fom jag skulle åtnjuta, inföll hon, skarpt fixerande honom. — Ursäkta min fru! har jag sagt 100 rdr, få har jag alldeles ide sagt min mening, utan misstagit mig. Jag ber, tala ide mer derom! — Men jag har ju ide engång hört, hwad jag skall uträtta i ert hus, inwände hon, något miftänksamt. — Edra pligter såsom husmoder, för att nu ej säga hushållerska, känner ni bättre än jag, sade han otåligt. Det enda, jag will föreskrifwa, är att ni tager wård om mitt hus och skyddar mig för mitt tjenstfolks försnillningar. Meningen är icke att spara, men ide heller att slösa. Jaa tyder ej om något dera. Sällan fer jag främmande hos mia, på fin höjd då och då en och annan aod män. Wid sådana tillfällen önskar jag att ni måtte taga plats mid mitt bord, ty jag är ej synnerligen fallen för servering. Nu intvädde betjenten och anmälde att wagnen stod förspänd. Therese git med en artig helsning från fin husbonde. Då hon stod mid förstugudörren för att öppna, såg hon en hand sträcka sig fram till dörrhandtaget. (Forts.