Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1864, sida 3

så är, hwad gaf ni henne i kön? frågade hon, i det hon förtroendefullt fästade sin blick på honom. — Den lön, som jag gifwit, war 100 rdr för år; men icke kan ni min unga dam, åtnöja er dermed, swarade han få förlägen, fom om han blifvit ertaps pad på bar gerning med en grof ohöflighet. — Etthundra rilsdaler wore sannerligen mer än jag kunde wänta! sade enkan. Och nu berättade hon det anbud, som hon haft att komma i ett christligt sinnadt hus, för att wara i ett och allt guvernant, modesömmerska och Kärarins na i franska språket för den christliga fruns mwäninnors barn, och allt detta utan kontant lön, endast för maten, fritt husrum och twätt. Hade jag ide läst er annons i tivningen, skulle jag warit nödsakad antaga detta tillbud, tillace hon. — Stamligt att så ockra på olyckan, yttrade han, Kom då heldre i min tjenst. När will ni börja? — J i morgon, om det tillåtes. — först i morgon? Nej min fru! jag har utomdess icke förtroende för fredagar. Det går ej bra att börja en tjenst på en fredag. Jaa har ingen i min omgifning, fom förstår att göra mitt ungkarlslif be bagligt. Kom derföre redan i dag, om jag får be! Kanske jag får mottaga min fopp the af er hand? Mina pigor förstå så illa att servera theborret. — Som ni befaller, min herre. Jag skall snart ad tillbaka till staden, för att packa tillsammans min lilla egendom. Jnom ett par timmar fan jag wara tillbaka. — (GT? frågade han. Har ni hitkommit till fots? — Ja, emedan jag icke har råd att taga skjuts. Grosshandlaren ringde, en betjent kom in.