mare wille säga; icke destomindre bad hon artigt den främmande herrn stiga in. Hon ställde fram en stol åt honom, afwaktande hwad han widare hade att säga. — Ni torde weta, mamsell — fade fredgdomar ren — att hr abbe Durand har hos mig deponerat ett testamente, hwari ni utnämnes till arfwinge efter Madelaine Nacquart? — Ja, min herre! — Följaktligen bar jag i dag brutit förseglingen af den aflidnas saker, hwarwid jag åtföljdes af hr abbE Durand och af twå andra wittnen. — Hwad beswär jag förorsatar denne hederlige man — fade Josephine rörd. — Jag tror ide att han ångrar detta beswär — swarade fredsdomaren — om, såsom jag hoppas, han intresserar fig för er, min bästa mamsell. Han war dock nödsakad att nu genast begifwa sig till fin kyrka, hwarföre han anmodade mig om att underrätta er om det att ni nu är rik, ty wi hafwa i den gamla tiagerskans halmmadrass funnit fyrtio tusen francs i guld, som lagligen tillhöra er. — Fyrtio tusen francs! — ropade Josephine samt reste fia upp, alldeles utom fia — fyrtio tusen francs, som tillhöra mig, som jag kan göra med hwad jag will! — Testamentet är alldeles i fin ordning — fwarade embetsmannen -— det fon ide gifwa anledning till den minsta anmärkning. — Ack! min herre, bedrag mig ide — fade os sephine, fästande fina wackra ögon på denne man, som syntes henne nästan fom en utskickad från him len; bedrag mig icke, jag skulle då dö! Ni säger att o A AL A .. AA.. — ma