jag har fyrtio tusen francs, som jag kan disponera öfwer? — Med samtycke af en förmyndare, som utan twifwel blir förordnad, min bästa mamsell, ty nityc kes ännu icke hafwa uppnått myndig ålder. — Men de äro dock mina, de äro mina? — ju: blade Josephine, klappande händerna, ungefär som barnen göra då de få namnam. — Ja, fullkomligt edra — fade fredsdomaren smäleende, ty den unga flickans glädje hare gjort honom munter. — Mi Gud wälsiana gumman Nacquart! — ropade Josephine, wid tanken på sin aflidna gudmor — men huru kunde hon hafwa jå mycket penningar, hon, som lefde blott af allmosor? — Detta är andra gången under min embetstid — swarade fredsdomaren som en dylik händelse in: träffar. En stackars tiggerska i wår församling har redan efterlemnat femhundra lonisdorer i guld. Kort ligen, min wackra mamsell, saten är på bästa fot, — tillade han resande fig —de fyrtio tnsen francs äro edra, och ingen fan bestrida er dem. — Dereften tog han afsked af den lyckliga fslickan, förfätrande att han wore förtjust öfwer att hon blifwit så glad. Att stänga dörren efter honom, skynda fram till bordet och fatta pennan, war för Josephine ett ögon blicks werk. Med återwunnet Hopp stref hon följande: Saq har fyrtio tusen francs, Fredrik! Jag har fyrtio tusen francs! Den goda mer Nacquart... Gå genast, bör du, genaft, till aboc Durand: han träffas troligen nu i kyrkan, lemna honom det bref jag härjemte innesluter: jag säger honom deri att jag gifwer