den olyckliga flickan skulle blifwa mindre bellaganswärd, om hon finge en fristad i ett kloster, och således Iof wade han att afhemta henne dagen derpå för att föra henne till klostret. Derefter aflsäägsnade fig den from me abben för att gifwa tröst åt andra olyckliga. Den stackars Josephine blef nu ensam med fin fora, och nu följde en natt, full of smärta. Hon lade fig ej; hennes kropp hade behof af rörelse. Hon gick fram och tillbaka från sitt till modrens rum, för: sökande att undfly ven ångest fom förtärde henne. Flera gånger tittare hon åt Fredriks fönster, men utan att der se något ljns. Wore han ännu qwar bos den der qwinnan? Kanske låg han i sitt rum försänkt i sömn? Såwäl den ena som den andra af dessa tankar trängte sig på henne. än tyckte hon sin fe fin mor, än den goda aumman IN lacguutt. På detta sätt förflöt någon del af morgonen. Den ftac kars Josephine som tastat sig på fängen, föll flutligen i en slags dwala. Plötsligen hörte hon någon ringa på dörrllockan. lnc, att det icke kunde wara någon annan än abe j bE Durand, steg hon upp för att öppna. Förwånad tog hon ett steg baklänges wid åsynen af en fmarttlädd Herre, fom war henne alldeles obekant. — Jag skulle önska — fade den ofände — att få tala med mamsell Jesephine! Det är jag, min herre! — Jag är frersdomaren i tionde distriktet, namsell — återtog den okände, sedan han en liten stund under tystnad med wälbehag betraktat Josephines behagliga yttre. — Jag kommer att underrätta er om någonting som intresserar er. Dessa ord upplyste föga Josephine, som aldrig i fin lefnad hört hwad ett distrikt eller en fredsdo