Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1864, sida 2

— — ——— — —— — —— han lät undfalla sig en klagan eller en suck. Endast hang blekhet och ansigtsuttryck gåfwo tillkänna midden af hans uppoffring och m:r Darcy hade möda att återhålla fina tårar, hwarje gång han betraktare honom, DÅ de anländt till m:r Linnewille, underrättades de att denne tillika med fin dotter rest till landet och ide woro att återförwänta förrän om åtta dagar. Fredriks första rörelse war att känna glädje då han erfor detta nya anstånd: men han frågade genaft fin far, om det kanske då wore försent. — Nej — swarade m:r Darcy — mi hafwa ännu fem weckor för of, och om tin föresats fortfar att eter — Ja, min far — afbröt honom den stackars unge mannen — ni och jag, wi lefwa nu blott för hwarandra. Derefter återwände de hem, iakttagande tystnad. Emellertid hade Josephine emottagit det olydsbringande brefwet. Hou behöfde läsa det flera än en gång innan hon förstod hela sin olycka; men flutligen kunde hon icke twifla på att hon för alltid wore skiljd från Fredrik. Fredrik skulle gifta fig med en annan qwinna; vet war ett allt för hårdt flag för henne. Det blef ännu härdare genom att komma få omedelbart efter hennes drömmerier om sällhet. Swartsjukan, denna plågsamma känsla, fom hon ännu ide hade fänt blan: de i hennes förtwiflan en få grym smärta, att ett ögonblick den stackars flickans förstånd war på wäg att rubbas. Hon gick fram cd tillbaka på golfwet; hon ropade efter Fredrik, hon önskade sig döden. Hon war ett par gånger nära att skynda till honom, för att badande i tårar, försöta röra honom och åkalla