Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1864, sida 2

det naturen ide tycktes wilja blifwa hennes bundsförs wandt hwad hennes fromma afsigter beträffade. Ses dan Josephine fyllt tio år, beslöt hon att undandraga henne allas blickar, liksom dessa warit alla de faror fom kunnat hota dottern. Josephine fit ej gå ut annat än för att gå i kyrkan; ifrån hwilken religiösa pligt Helene Roussel ite ansåg fig kunna frikalla fin dotter. Följden häraf blef att den stackars Josephine förde ett mycket tråkigt lefnadssätt. Ända till fem ton år måste hon arbeta, sittande bredwid sin mor, som hon snart upphann i färdighet att brodera. Tillsammans förtjenade de tillräckligt för sina snä behof: men den unga Sofephine hörde ingen annan röjt än Helene Roussels swaga och allwarsamma, och äfwen den afbröt fällan den långa och dystra tyjtnaden. Jofephine såg ingen annan menniska, än denna kloka och allwarliga figur. Ofta afbröt modrens fuc ) far tystnaden, dirwid den unga flickan lyfte ögonnen; frän sitt arbete, och fäste dem på de älskade dragen hos den enda warelse hon älskade, den enda hon kände i denna werlden, men hon wågade icke göra en fråga! ty med hennes stora ömhet för modren blandades en fruktan, måhända föga förklarlig. Beröfwad icke allenast alla nöjen, utan äfwen den minsta förströelse, började enformigheten och ledsnaden plåga Josephine, få att vet blef för henne en njutning att om morgnarne fe den qwinna inträda som Helene Roussel uppdragit att köpa hem hwad fom behöfdes i hushållet. Jofephineg hade flera nåns aer försökt språka med denna qwinna; men om hon berwid lät undfalla fig ett enda ord fom ide rörde Eöttoch grönsaker m. m så anbefalldes henne ec I nast tystnad förmerelst en blick af Helene Roussel, få att sådana samtal snart afstannade.