jag gifwer er, min lilla flicka — fade Hon, lemnande blommorna — will ni omfamna mig? — Omfamna er? — fwarade barnet, hwars ftora blå ögon woro fästade på buketten — nej; jag skulle mera tyda om att ni sjelf omfamnar mig. Knappt woro dessa ord uttalade förrän gumman Nacquart tryckte fina wissnade läppar mot den lilla söta flickans panna, och denna kyss, ehuru den mottogs med en wiss afsmak, gafs likwäl med lifta myc ken glädje som ömhet. Denna lilla tilldragelse war tillräcklig att inleda en temligen innerlig bekantskap emellan tiggargumman och hennes guddotter. Den lilla flickan blef nu få wan att hwarje mor: gon träffa gumman Nacquart i sin wäg, att om en enda dag förflöt utan att hon såg henne, få förfume made hon ide att dagen derefter gå fram till henne frågande om hon warit sjuk. Ehuru deras fame tal woro mycket korta, emedan barnet war förbjudet att stanna på gatan, fick likwäl gumman Nacquart reda på åtffilligt fom hennes ömhet för Josephina giorde intressant för henne. Flickan berättade att hennes tant (få kallades alltid Helene Roussel) ice wille låta henne begagna skolan; men att hon lärde fig läsa och strifwa af en lärarinna, fom bodde i hufet; understundom talade hon omen granne, hos hwilfen tanten lemnade henne, när denna begaf fig ut i något ärende eller till kyrkan; allt hwad barnet hade att förtälja, gaf en idg om det ensliga och tillbafas ! dragna lif Helene Roussel förde. — Er tant tager wäl er med fia till någon promenadplats någongång, min lilla wän? frågade en dag gumman. — Aldrig — blef swaret. — Hon arbetar fäledes Hela dagen? RR