Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1864, sida 3

ö wacker dag, snart nog måhända, skulle wara ensam, öfwergifwen, olycklig och äfwen derföre älskade han henne med förkärlek. Borgfrun fåg wäl allt detta och hand granlagenhet och rättskaffenshet, men hon erinrade sig att han mar fon till en wedhuggare och de sociala skrankorna woro strängt iakttagna. Hon tänkte dock att twå hjertan ledo mid hennes sida; mår hända genom hennes wållande. Frans lemnade emellertid nästan aldrig de begge damerna, och begge hade ett allwarligt förtroende till honom. En dag befann han sig med borgfrun i slottets bibliotek. De woro ensamma och Frans uttalade för första gången namnet på Hengheims borgherre. Den arma qwinnan rönte en nervös skakning, hon tog ben unge mannens arm och fäste på honom fina brins nande ögon, barmen skälfde och hon bleknade. — Ni wet? — frågade hon. — Allt, — genmälde Frans. Baronessan dolde sitt ansigte i händerna; stora tårar flöto utför hennes kinder och mellan hennes fingrar. Hon stödde sin panna mot ett af de stora ekbotskåp, i hwilka hennes böcker funnos. — Swar är han? Har ni sett Honom? År han död? Skall han återkomma till oss? — frågade hon den unge mannen. Frågorna twingade sig fram öfwer läpparne. — Han lefwer, — swarade Frans; — jag har sett honom, han begråter sina felsteg, och han skall winna förlåtelse; jag lemnar derhän om det skall förs unnas er att återse honom i denna werlden. — Det är nödwändigt! — utropade borgfrun; — följ mig till honom genast, och hälften af hwad jag eger är ert! (Forts.)