Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1864, sida 3

— Betrakta, fare engelnu till mia, dessa qwal, dessa straff och fom ihåg hwad du fer. Men jag tillflöt ögonen för att icke wara wittne till dessa lidanden, fom jag hwarken kunde milöra eller upphäfwa; stundom märkte jag emellertid liksom ett eldhaf, fom rullade de förbannade i fina widsträckta wågor, under det att andra wredo och mäns de fig på klippor af glödande jern. Slutligen stannade engeln, och wisade mig med fingret stället, hwarest jag skulle träffa Satan. Satan fatt på fin tron, blek och dyster. Han hare i fina ögon mera sorg än raseri. Jag wisade honom korset. Han fäste på detsamma en orolig blid; man skulle kunnat säga att han mille gråta. Men snart sammandrag sig hans ansiate, ett bittert stratt wanställde hans mun och hädelsen qwäfdes i strupen. Jag förtröstade emellertid på den gudomliga nåden och widrörde honom med korset. — Hwad will du? — munlade han. — Jag mill ha min själ, fom min fader oförsigtigt, har lemnat dig; återgif mig den förskrifning ban har undertecknat; jag fordrar det i dens namn fom du måste frutta och fom vu ide kan älska! . — Förstrifningen är Belzebubs händer; det är till honom din fader lofwat dig, det är till honom vu skulle höra, om ide det ver — han wifare frufifixet — twå gånger hade räddat dig. Petd en skallande röst kallade han Belzebub, fom lurabe på mig, dold bakom en pelare af brinnande salt. Belzebub nalkades men på ett flingrande och wridet sätt. — Lemna förskrifningen, — skrek Satan till honom. (Forts.)