Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1864, sida 3

— Jag har hållit min ed, — genmälde han; — du will höra nyheter från afgrunden. Sätt vig och hör: Då jag anlände till portarne af sorgens bonig, kände jag hjertat brista. Jag trodde att jag ffulle dö. Brinnande dunster, fom ångade ut från den stora smältunnen, qwäfde mitt bröst och lägans röda tungor slickade min fotbeklädnad. vBlötsligen wisade fig för mig en himmelsk bild; man skulle hafwa sagt en ung skön flicka, klädd i ljus; jag skulle hafwa trott mig se den hwita själen af Wilhelmina, den skönaste bland qwinnor, om jag icke lemnat henne full of lif wid fin moders sida i hem: met på Henghein. — Wilhelmina von Hengheim!... du känner Wilhelmina von Hengheim ... den lilla Mina! — utropade wildmannen med helt ungdomlig lifaktighet. — Say är född, — återtog den unge mannen, — på Hengheims egor, af en fattig wedhuggare mid namn Fritz, och Minas far skulle om han ännu fun nes i landet, wara min mördade herre.. Men för femton år sedan öwergaf han fin mata och fin dotter. Wi återwända till afgrunden! — fade wildmannen med en fträf ton. Het war Minas engel, — upprepade pilgrimen; hör huru jag kände igen den. De unga oskylriaa flickorna litna ofta fin himmelska wättare ; ty ffönheten är en af belöningarne för dyaden. Engeln midrörde mig med fin hand; mina tläder, mycket lediga och lätta, antogo plötsligen utseende och egenskaper af dessa tyger, som elden icke kan genomtränga och twärt igenom lågorna, fom engelns hand bortwiftade, fram gingo wi uti de ewiga tårarnes rike.