Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1864, sida 2

icke lätt råka i entusiasm, men hwilka alla som en weta att denna ställning ifall förswaras — ide till tet vttersta — utan dlott skall försmaras. När bonden wet det och när han tillila har mat säcken wäl fylld och ett selidt bröstwärn framför sig, så wet han rakt icke af att det sinns någontina fom kallas reträtt; han är lita klol font en menniska och fon mycket mil begripa att om han bara går tillbata från Dannevirke, få får han mycke mera stryl. Derföre wäljer han vet minsta onda. Se blott hans brede mynta skratt när du talar om att tyskarne nu för tiden gräla sinsemellanom. huruwida de skola besätta Sleswig eller ide — gräla om tetta som om det wore någonting hwartill bara ett för: bundsbeslut erfordrades och fom de ide behöfte jemwäl fråga Jens om han will wara få beskedlig och gå fin wäg. ön wi skola wäl talas mid litet om ben saken, sägor han på sitt galileiska tungomål. Han swär icke och wäsnas, han blir ite någon entusiastisk ffåltalare, hun säger icke som en tysk skulle säga: vegionen von teutsschen blibhenden Slingliugen werden hier den Hels dentod ste rben weit von Germanias Mutterbusen, ehe viefe zum Hiunmel getets teten Sch inzen zermalmet und zerstöbet werten! Nej han säger helt torrt: Det är någon fom skall wända fjör stöstorna i wädret här; men det skall ju någon göra det ocfa än, foltaten är stark och skansarne uro jtarka, men de sednare funna wara och funna blifwa nn starkare. Flera stå ännu i profil, t. ex. några på norra sitan af Slien; de påbörjades för endast en månad seran, och nu har ju kölden sedan nyåre mört nästan omöjligt att arbeta i jorreu. J:adbien. De ÅJtalienska tidningarne meddela följande opinionsyttring af Garibaldi. Propinsrådet i Potenza — en af de neapolitanska provinfer, hwarest töftvarwåfendet ännu florerar — företog fig nyligen att erbjuda polackarne penninges hjelp samt att resa en minneswård åt (haribaldi, hwartill medel skulle infams fas. Garihalvi har i anledning deraf, nti et: bref, som blifwit offentliagjordt utiätiduin den Diritto, uttalat sitt gils laude i sråga om penningennderstödet, men rnranbett sig minneswården. Ynwad monumentet för mig angår — skrifwer han — så beder jag eder, att låta tans len derpå fara. Så widt j ei gören detta, skolen j sörsätta mig utt den pins samma nötwändigheten att säga eder, att jag ej will mottaga detsamma. Så länge frå utländska härars soldater swärma omkrina i wårt land; få lange medborgarblod fiyter från Tronto till Suncet; få länae dersärofulla femnins narne af fribetesämpar från wåra nas open striter dö af swält, eler för gen hand, midt under wåra städers wanwett ina förlustelser; få länge gods sen ej har om skola att gå uti, eller den föräåldralöse om tillflyktsort; få länge