Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1864, sida 3

med sina djupa fjordar och sitt öklimat war naturligt hänwisad till en nära för: bindelse med de danska öarne och öfriga standinaviska länder, der sjöfaranre folt bodde, och fostrade derföre redan tidigt talrika wikingaskaror, fom isynnerhet bemsötte Enaland. Holstein deremot. sammanhängande omedelbart med det tyska fustlantet, blej också befolkart af faftlanideller fsöwattenstyskar. Derföre blejwo justetrakterna omkring GCidern reran i ven aflägsnaste forntid skädeplatsen för bloriga strider mellan fans dinaver och tyskar. Historien wisar, huru danskarue redan på Carl den stores tid stodo rustade, för att hindra tyskarne att göra inkräktninningar norr om Eidern, fom utgjorde vet romerska rilets flutgräng. Bland de fornnordiska runstenar, fom man funnit i trakten omkring Dannes wirte, är det en fom härrör ifrån den na tid och som synes wara rest af en Osfrid, fom år 811 sändes till Carl ven store, för att underhandla om den fred, hwarigenom Eidern åter blef fastställd såsom grängf), och hwilken synes ba warit danska konungens höfdina i Hedeby (fstaden Sleswigs fordna namn). En annan, ett århundrade yngre runsten, synes wara rest af den genom sagorna bekante Thorleif Jardeskjald och har följande inskrift:Thorleif, Swens hembo, reste denna sten efter sin stallbroder Erik, som dog då krigarne lågo i läger mid Hedeby; men han war ffeppshöfmitår man, en mycket tapper krigare. Redan under triget mot Carl den ftore hade det wisat fig, att den jutska halföns naturliga gräns, Eiderfloden, ide i fia sjelf erbjöd något wärn emot en framryckande fiende. Den företedde ingen puntt, som, wäl befästad och förswarad, funde hindra en större styrta att rycka in på halfön. Dertill war dess utsträckning för stor och dess bredd för liten, och med den trakt, som låg allranärmast norr om Eidern, och som till stor del bestod af ljungbewäxta hedar och lågt markland, war förhållandet enahanda. Deremot woro ungefär tre mil längre norrut wid den sydligaste armen af Slien, de naturliga förhållandena särdeles gyn samma för ett sådant förswar. (Forts.) ) De tyska krönikeskrifwarne (Eginhard, Adam af Bremen m. fl.) säga ute tryckligen att det är bestämdt att Eiderströmmen skulle wara gräns mellan tyskar och danskar. Allt landet norr om Eidern kallades då endast Jutland. Ortnamnen i Sleswig äro helt och hållet danska, ehuru tyskarne på sista tiden börjat rådbråka dem pä ett till en del mycket löjligt sätt, t. ex. Lyrskow till Lärschau, Swansö till Schwansen o. s. w. Ijugoarig inspärrning. Från en by i närheten af staden Falmouth i England berättas till Times följande förfärliga behandling som en person låtit sin svagsinte broder un