Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1864, sida 2

lertid wändt, och redan gaf den derpå befintliga fockan tecken att gifwa ångan fin fulla traft, då ren förföljande segelslupen tom få nära, att man kunde göra fig förstådd ombord på detsamma. Rop och ninkande näsdukar gjorte kaptenen uppmärksam på dessa med fåran hastighet antommande nya pagfagerarne och — fom Laniera gansla riktigt förutsett — ännu en gång stoppades ångan. Våtens manskap, fom ej kunde tro annat än att. flygtingarne redan woro ombord, då det förlorat dem ur sigte bakom ångfartyget, och jom ej förmodade att spanioren, under det han mar få nära följd på hälarne, skulle wåga att lägga till i land, upptlittrade skyndsamt på andra sidan af det höga fartyget och ögonblicket derpå flög retta med oerhörd ffyndsamhet strömmen utföre, under det den obemannad i hamnen qwarlemnade segelbåten gungade af och an på den swåra bränningen, som Cuba temnare efter fig i sitt tölwatten. Men på Hönstjufwen fatt Scipio med händerna i sican och skrattade med ful hals, så att de stora ögonen woro nära att springa ur hufwudet på honom, under det att de på tajen i solen liggande ma troserna, utan att meta hwarföre, inftämre i negerns öfwerrrifna munterhet. Men en blick af Laniera rämpade snart denna uppsluppenhet, och Titus följde emedlertid sin kaptens befallning att gifwa den jufst då förbiseglande skonaren, ombord på hwilten man sannolitt fruktade det wärsta för dem, en signal. Femhundrade steg längre fram gick denne på fin man: liga plats wid stranden för antar. Negrerne buro emellertid de älskandes saker genom staden till en tanalbåt, fom låg färdig för affärd till fjön Pontchartraine. Laniera gaf styndsamt