Norrländska Korrespondenten – 24 december 1863, sida 4

untskyllade fig med brist på anledning ill ett sådant, föreslog Honom en af fällfapet, hwilken wille anses för witter, att inställa en jemförelse mellan Sweriges gwinnor förr och nu. Wälan, fade Poeten och började nästan ögonblickligt: Hwar nortist qwinna fordom spann och klädde dermed barn och man. Hur gör nu åter nordens qwinna? nu häcklar hon och låter fpinna! — En Riksdagsman, hwilken frammas de, föreslog nyligen mid en afffedsmiddag en skål för de fyra Riksstånden får lunda: 7Mine herrar! Låtom oss tömma ett glas, först och främst för vet stånd, som stammar från de gamla a8agz asarne! och få för de högwördige fär får fäderna, samt för dem, fom fill pad pad: packar tilllammans med dem, fom nötz uvtnöter walmar. — GÖrod-marknad. J Pittsburg i Amerika har nyligen en grodmarknad blifwit hållen mid hwilken en stor mas: fa lefwande grodor blifwit tillförda. Pvifet för de manliga uppgick till 20 rdr hundradet; af de största betalades erems plaret med 50 a 75 öre. Fredrik 7:e och Bondhustrun. Kort före Konungens död fom en bondhustru till Glidsborg för att få tala med Kon ungen, hwilket bewiljades. Innan hon aick in, satte hon fina träskor i förmartet, och bad kammarherren fe till, att ingen tog dem. När hon fom in för Konungen uppstod följande samtal: Mr det han sjelf? Ja, jag är Kongen. Rord — hwad han är fet! Fa, du fan wäl begripa, att Kongen skall wara litet fetare än annat folk. Men hwad will ou mig? Jag wille gerna ha Per hem. mad är det för en Per? Rord, det är min fon. Först har han legat i Fredericia i 15 månader, få war han i Sleswig och nu ha di kallat honom ut igen... Det fan ide wara rätt, för jag är enka och behöfwer pojken att hjelpa mig; jag kan inte Hålla främmadt folk oh nu wille jag be honom att göra Per fri, Nå ja — du fall då få din pojke fri. Är det är wisst godt att han säger det, men jag får ha något skrifwet; för snack hör man nog och få när länsman: nen kommer, tror han inte hwad en fä ger, derföre får han skrifwa en rad. Konungen fatte fig och ffref en befallning att Per skulle bli fri, samt lemnade gumman papperet. Då hon tog emot det, få fare hon: Hwad skall det få for sta: — Omwad vet ffall få kosta? Det kostar ingenting, fade Konungen. — Io men, swarade gumman, han skall icke göra det för inte. När wår preft frifwer för of, få får han en daler och det skall han med ha; och få lade gumman en riksbanksdaler på bordet för Konungen och gick fin wäg, tackade fammars herren för det att han passat på hennes träskor, och kunde ide nog berömma fos nungen, fom hade gjort hennes Per fri och wille ändå icke hafwa någet för det. D —