Norrländska Korrespondenten – 28 november 1863, sida 2

— Hwad för slag! hör jag rätt? Frun ämnar således lemna mig åt mitt öde; hwad i all werlden har jag då gjort för att ... — Ad, herr notarie! ingenting, men ... — Men jag försäkrar att jag intet begriper... — Ack, jag måste således ändå förklara mig! — utropade frun och såg helt ängslig ut. — Jag önskar ingentina högre! — Nå wäl, herr notarie, mitt rykte ftår på spel! — hwiskade den unga enkan och rodnade fom en ros. — För min skull? — frågade notarien och såg ut som ett lindebarn, — omöjligt, min fru! — Tvwärtom, herr notarie, ingenting är säkrare. — Min goda fru Läderin, det der tror jag frun bara inbillar sig; jag är ju en gammal gubbe i raps pet, och frun en menniska, fom ingen någonsin kunnat förewita det ringaste. War således luan, min fru, och drif mig ej bort från detta trefliga ställe; det stulle sannerligen gå mig alltför djupt till sinnes. — Men, herr notarie Pimpelman, det är ingen inbillning, påstod frun och framtog ur klädningsfickan ett bref, hwiltet hon räckte notarien. — Läs sjelf, efter jag drifwes till det yttersta! Och notarien läste: Min föta Marie! Min warma wänskap, som jag alltid hyst för dig, min wän, twingar mig att utan förbehåll omtala hwad jag wet, nemligen som skulle stöta på din per son, hwilten är allt för god att nedswärtas. Folt pratar båte fi och få och en förståndig mennista flår inte allting i wädret heller, utan tar sig i aft medan titer är. Zcke att jag mill säga något ondt om den beskedlige notarien, fom bor hos dig, men han är ide för thy en karl, söta du, och för sådana bör en fede