Norrländska Korrespondenten – 28 november 1863, sida 2

slå ut. Och notarien kom in en eftermiddag, så fryntlig, som han numera kunde bli, klappade enkans hwita axel, hwarifrån sorgkragen tillfälligtwis halkat ned, och utbrast: Frun är, ta mej fen! en riktig perla bland qwinnor! Detta war, såsom läsaren finner, just ingen lärletsförtlaring; men enkan war nöjd med hwad hon wunnit. — Att han skulle fria helt och hållet sjelf, har jag ändå aldrig hoppats, — log hon; nu gäller blott att låta sista minan springa; jag fan aldrig tro annat än att det skall lyckas. Fjorton dagar terefter, då notarien en efter: middag war inne för att få en affälling till rottnapp fastsydd af frun, hwilten han, med fila slag af lustighet, plägade kalla tnapphändig, begaf fig, att denna, just fom hon tog filta stynget, uppgaf en suck, få djup och tung, att notarien owiltorligt wände sig om och betroktade henne. — Hwad i helsingefyr går at frun? Hon är ju hwit i synen fom ett lärft; ja min själ tror jag inte hon gråter; Så, tala nu, lila fru Läderin, hwad är tet fom står på? — Ad, herr notarie, menniskorna äro få elaka sa! — Öm . . Jo, jo! Det ver tänner man nog: sigen! Ha de stulit något från frun? Lätta sitt hjerta och förtro fia åt mig. — Ack lille beskedlige herr notarie, det är nästan så, att jag ej för någon fan omtala hwad som trycker mig och minst för netarien; men få mycket bade fan och måste jag säga, att jag ide fan ha det stora nöjet att längre egna mina omsorger åt herr notarien. Frun plockade på sitt swarta sidenförtläde och såg litet förlägen och småsöt ut, men notarien såg det ej; han stod slagen af förwåning.