Norrländska Korrespondenten – 21 november 1863, sida 3

— Dyra Aurora, — frågade då den betagne nota: rien, — har jag warit för djers? Wredgas du öfwer mitt wansinne att wåga tala om kärlek med dig, en himmelens rena engel! Ack ja, jag inser det nu, jag är en owärdig usling, en tanklös narr ... ah, jag blir galen! — OM wår notarie slog fig med flata handen för pannan få det gaf eko i månffensqwällen. — Du är så häftig, gode Frans, — hwiskade den sköna och såg upp på den betagne uotarien med en half blick, i hwilken låg en hel himmel. — Gud! du hör det! Hon fare du — hon fade Frand, — jublade notarien och beredde fig att midt på gatan göra ett knäfall, ide aktande hwarfen rännftenen eller fina fplitternya permisfioner. Men Aurora hejdade honom. oo Ste få, Frang! De andra gäfterna äro ju tätt efter oss och tunna höra hwad mi tala eller åt: minstone ana dertill om du ide förhåller dig stilla. — Du älskar mig således, himmelska flicka! — utbrast wår Frans och sänkte rösten en fertondevelg tou ; men för att hafwa någon ersättning för denna återhållsamhet, kramade han i stället den huldas arm med en styrka, som kem henne att skrika till. — För all del, Frans, du är då nästan ohjelplig! — Oc nu måste hon le öfwer den förtwiflan, fom uttalade fig i hwarje af Frand drag. — Se så, för allt i werlden war nu bara frilla, — utropade hon nästan ångerfullt, då hon såg honom på män att försöka ännu ett knänHall, — war stilla, annars måste jag wända om och förena mig med de öfriga gästerna. — Jag skall wara såsom ett lam, — bedyrade