Norrländska Korrespondenten – 18 november 1863, sida 2

Såwäl som jag känner mig sjelf. Jag brinner af otålighet att göra hans bekantskap. Den är redan gjord, min fru. Huru? skulle ni min herre ... Wara just densamme, hwars namn nyss hade äran nämnas af er; ja, min fru. Ah, hwilten lycklig tillfällighet! Mitt namn är Beatrice L.; kanhända är jag icke alldeles otänd af er, min herre? Ert namn, min fru, har jag redan länge kännt genom det beröm tidningarna gifwit er, och wåra teatrar stola, jag är öfwertygad derom, slitas om er, och wåra jornalister stola ftvv rötelse för edra fötter. Allt genom ert inflytande, min herre. Cäg heldre: allt genom er talent, min fru. Conversationen, hittills något otwungen, blef så småningom allt mer och mer liflig; man sade hwarandra tusende artigheter och sötte på allt möj ligt sätt göra sig intagande den ene för den andre. Till fjerde stationen anlände man tt. 9 på aftonen. Passagerarne intego härstädes en lätt afton: måltid och efter densamma blefwo reskamraterne ännu mera förtroliga. Attrisens hufwudwärk hade förfwuns nit. Man skämtare; man skrattade; man begärde tryffel och champagne och under detsammas förtärande prifade man den lykliga hänrelsen, fom fört dem till: sammans. Postiljonen wisade sig i dörren, det war tid att bege sig i wagnen. Många af Frankrikes sköna konstnärinnor, huru tjusande de än äro, hafwa ändå ej förmått göra ett så starkt intryck på mitt hjerta, som ni gjort min