Just det ja! med er tillåtelse ... Ah, det war en helt annan sak; men hwar är fruntimret, er fästmö? Denna damen, sade Alexander, hwilken räckt hans den åt Beatrice. Ni skämtar, min herre? Nej, nej! kom min herre och war wårt wittne, men skynda er ty tiden är dyrbar. De gingo, eller rättare ilade till mairen, hwilken just war i begrepp att efter dagens mödor och bes swär gå till sängs, då det knackade på dörren och wåra båda resande med sitt wittne träda in. Ursäkta oss, min herre, att wi på så oläglig tid komma att störa er. Er önskan? Att blifwa förmälda med hwarandra, men det måste ste genast, ty wår tid är fort, mi måste om en halftimma åter afresa med postwagnen. Wåra papper äro här i den fullkomligaste ordning, som ni skall finna, då ni genomsett dem. Efter tio minuters förlopp woro Alexander och Beatrice äkta makar. Den korpulente, hwilken under tiden försett fia med äpplen, gratulerade. ÄÅnda till Meaux war denna äktenskapshimmel utan moln. Den ättenskapliga kärleken hade uppnått fin kulminationspunkt. Hur skall wår första fon heta? frågade den mer än lyckliga modren. Ccefar, swarade den kärleksdruckne fadren. Men om det blir en flicka? Magdalena, som min salig mor. Fi donc! hwilket antediluwianskt namn, nej då heldre fom min mor: Melanie. Jag tror ni är egensinnig, min herre.