att jag war för obetydlig att hågkommas i Ryssland, och for hit til Stocholm, hwarest jag har en kär slägting. Jag ertänner att jag lefwat här fom en galning, men det har kommit af min förtwiflan. Ru har jag sansat och bättrat mig. Mot min wilja sketde de första misstagen rörande min wärda namne och jag; seupern dukades utan min åtgärd hos mig; skräddaren förwexlade bentläderna; mitt intrång i herr Bergs rum war i nödens stund, ty jag hade fått weta, att man spårade efter mig; för min tjufpojksaftiga lettion får jag örmjuteligen bedja om ursäkt; det wärsta war att jag ledde mina efterfpanares spår på min hederliga namne, men jag war i yttersta lifsnöd. Sändebndet lemnare det förfjitliga brefwet till mig, jag läste det och anade hwad det betydde, jag wisade honom det visitkort, med namnet Carl Johan Berg, fom jatt på min grannes dörr, förseglade åter brefwet och ffidare in honom till min granne, jag heppares, och fom jag fer riktigt, att, om herrn skulle gripas i mitt srälle, skulle det ingens ting betyda. — Jngenting betyda? Jo, det betydde rysligt, — fade språtmästaren och berättade nu utförligt sitt farliga äfwentyr och sina lidanden. Den goda entefrun brast i tårar och bad fpråt: mästaren om förlåtelse för fina misstankar, och lof wade honom åter sitt hjerta och fin hand. Språt: mästaren blef få glad deröfwer att han förlät föktmästaren, isynnerhet då denne prisade hang ädelmod och tackade för det icke språtmästaren med ett ord förrådt honom åt fienderna, utan tegat och tivit. Språkmästaren fick derigenom spela hjelte och en fri: hetens beskyddare inför den känslosamma frun, ehuru han endast af förskräckelse förlerade målet, då han