En kinker. Af Nepomuk. (Forti fr. N:o SS.) Språkmästaren suckade så djupt, att det borde dewekt henne, men den stolta frun steg upp för att gå in i ett annat rum. J retsamma öppnades dörren utifrån häftigt och en lång, ståtlia man i prydlig drägt inträdde. Språkmästaren höll på att swimma, ty det mar den förskräckliga kajmannen. — Förlåt mig, min nådiga, — fade fättmältar ren mycket artigt, att jag intränger här objuden, men fom jag bor midtemot, få räkare jag nyss att få fe ven herre, fom nu är här, denna utmärtta herersman, hos hwilken jag står i den största förbindelse; jag är skyldig honom icke blott penningar, utan ock erfänsla för det att jag lefwer och andas här fri och lycklig! I korthet sagdt, jag är den Carl Johan Berg, för hwilken denne wärdige man kommit i mij: tag, såsom han troligtwis sjelf berättat — Sa, fer nu nådig frun, att jag talat sanning! — utbrast spräkmästaren. Fäktmästarens manliga figur behagare enkan, och hon satte sig åter för att höra honem widare för klara den inwecklade saken. Fäktmästaren sade: — Jag will i få ord berätta min hiftoria, jag är förd finne, fom tidigt i rysk tjenst, men fom mitt bjerta lågar ar färlef till friheten, inwecklades jag för flera år feran i en stor fammanfwärjniug till frihetens förmån. Allt upptäcktes, jag lyckares rock slp, och reste seran widt kring werlden. Jag trodde