Norrländska Korrespondenten – 4 november 1863, sida 3

draga sig betalningen och skylla på att han icke sått någonting. Derpå sprang kyparen fin wäg upp i öfra mår ningen, andra kypare och uppasserskor rände förbi språkmästaren utan att höra på hans klagowisor, slutligen måste han gå med förtwiflan i sitt hierta, orolig huru han skulle urskulda fig för fina gäster:; de kunde ju tro att han blott welat gyckla med dem. När han kom upp i sin förstuga, stod dörren öppen till hans grannes, fäktmästarens rum; derinne woro ett halft dussin upprymda ungbherrar, fom ffrats tade, hojtade och sjungo luftiga wisor; midt på aolf: wet stod ett bord med silfwer och kristaller, fat, tall ritar, buteljer af alla flag och deribland wadra filfwerhalsar. Språkmästaren steg in med hjertat fullt af harm, ty han insåg nu hwari misstaget bestod. Hans granne hade fått soupern. Han gick rakt fram till den långa fäktmästaren och täntte ryta: nedrige skurk, fom röfwar min fon per, men då fäktmästaren reste upp fig i hela fin fulla längd och betraktade honom med en ffarp blid, fade han helt höfligt: min herre, här har ffett ett misstag, herrn har fått den sonper, fom jag beställt för mina wänner, och jag är allreles utan! Wi ha ej fått torra ormar! Hela det luftiga sällskapet samlade fig krina hos nom; hwar och en af dem fann hans belägenhet ytterst löjli; en smålog försmädligt, en fnissare fint, flere storskrattade och en höll derunder händerna i sina sidor. (Forts.)