Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1863, sida 2

han framförallt wäl, emedan alla dess medlemmar egre en älskwärdhet i karakteren, fom intog och tjur fade honom. Aldrig kände han fig få lycklig, fom vå han här i hemfridens sköna lugn fick iollra bert en stund med familjens friska och lifliga förhoppningar, de små och naiva barnen. Den tiden mar redan inne, då man skulle förse dem med en guvernant. Man annonserade derom i tidningarna, och bland många, fom anmälde fig, ans toy man ett tjugoåriat fruntimmer, af ett behagligt sält att wara, ett älffwärdt wäsende och en owanlig skönhet. Wäl uppfostrad, sedligt blygsam och ändock lifliat frist och giar, borde hon blifwa den bästa mår: darinna, man lunde önska. CF hade of tillfälliga orsaker ej på ett par wec: for besökt fina wänner. DÅ han en afton inträdde bland dem, presenterades han för föta Miaria, vet war nemligen få, fom barnen benämnde fin auvers nant, hwilken redan blifwit mera en öm wän för dem, än en stel lärarinna. Öfwerraskad of den milda hjertats oskuld som spred en wertlig glans öfwer hela hennes wäsende, tunde han ej slita sina blickar ifrån henne. Hans hjerta drack ett champagnerus af skönhet, älstwärrhet och behag. Då hans namn nämndes, märkte han, att Mar rias finder bleknade något, och att en lätt darrning skakade hennes lemmar. Konversationen började. Man talade om hwarje handa. Men om barnen med skäl kunde falla henne riöta, skulle herrarne alltid nörgas benämna henne ten (sarliga. Hon yttrare ide mycket, men hwad hon fade ... intog alltid till hennes fördel. Man förnam af hwarje hennes ord, att hon ej blott egde — — — AS 2 2