höra Kongl. M:ts afsledstal till ständerna Bland wigtiga frågor som rikets ftänser på sednaste tiden afgjort förtjenar anmärkas frågan om rättighet för oäkta harn att taga arf efter fin moder fårir da hon ide efterlemnar ätta barn. Denna fråga har fom man kunnat förutse gifwit anledning till många tfommentarier i enskilta kretsar. Huru rättwis den än betraktad må wara har den doc hos mången wäckt farhågor sasom utgö rande ett ingrepp på familjens rättig beter och ett ftort fteg fan man antaga dermed wara gjort till de civila äktenskapen. Det ligger också ett wisst hån uti att dessa barn endast skola taga arf efter modren, ty man måste dock mede gifwa att då qwinnan har något att lemna i arf är det mycket sällan att ej tillfälle för henne beredes att ingå qiftermål, hwaremot mannen med förmögenhet eller stora inkomster ofta fynnerligast i de större städerna finner det an: genämare att hafwa förbindelse mer ett fruntimmer utan att wara lagligen med henne förenad. Dörr han ogift tillfaller hans qwarlåtenskap kanske ofta rätt af: lägsna anförwandter, utan att de enligt lag behöfwa till hans måhända ännu oförsörjda barn afstå mera än hwad som åtgår till dessas möjliga underhåll i yngre åren. Diskussionen inom de tre stånden utwisade att vet ej torde dröja länge innan denna lag kommer att få wira större utsträckning, ty det ligger en werklig orättwisa uti attdå werldens tom i dessa fall ensamt drabbar gmwinnan man ej will tillerkänna hennes barn deras naturliga rättigheter. Denna frå ga sammanhänger mycket nära med en annan, fom wid början af riksdagen war föremål för ständernas öfwerläggningar och fom ftrart efter tet de uttalat fig i frågan genast föranledde regeringen att i öfwerensstämmelse med ständernas önskan medgifwa qwinnan rättighet att få bekläda wissa mindre tjenster wid Tele: graf: och Poststyrelserna. Huru aläidjans de än detta regeringens beslut må wara för hwar och en som will betänka den swåra ställning den ogifta och medellösa qwinnan intager i samhället, måste man dock medgifwa att det ej är på denna wäg som man lämpligast söker förbättra qwinnans belägenhet, enär det alltid måste uppwäcka stora swårigheter att mid tillsättande af tjenster på ett rättwist sätt wäga männens och qwinnans meriter, utan alltid kommer att gifwa anledning till intriger och trakasserier. Enligt hwad befolkningsstatistiken utwisar är qwinnornas antal wida större än mäns nens få att endast i wårt land det öfwerstiger antalet män med ej mindre än 100,000. Då man nu härtill betänker att ett ftort antal män ej funna förförja fig sjelfwa än mindre hustru och barn och derjemte ett ganska stort antal män tillkommer fom af en eller annan anled: ning föredraga coelibatet, ökas derigenom än ytterligare antalet qwinnor fom mår ste förblifwa ogifta och således äro mer eller mindre hänwisade att genom eget