Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1863, sida 2

icke mera hans läppar, och ungdousblodets rosor purprare ej mera hang tinder. Ynglingen hare blifz wit man. Sirämtet hade blifwit allvar. Men om han war rit på minnen från den glata tiden, fom. han brukade benämna fina ynglingaär, war hans hjerta ide desto mindre fattigt pa wertlig glädje. Han. hade i ett friskt sinnes öfwermod förspillt tillfällena att sästa en trogen wän med tärletens band wid sin sida, detta band, fom, tå omständigheterna upplösa alla andra, entaft döden förmår att slita. Ett sadant förhållande är ide owanligt. Ynnglingen tror fig oftast kunna stå helt ensam; det ar först då han blir äldre, som han märter sitt fel och oroligt söter, hwad han ditintills försummat. Men om Han allid lan finna en mata, finner han derföre icke alltid ett hjerta (CE war ensam i werlden, och han tände det. Denna känsla är ven mjeltsjutaste, fom hjertat fan bära. Det war emellertid icke bland ungtarlarnes stojande sysselsättningar och i deras yra, någon gång lättsinniga titsförrrif och stämt, fom han numera sötte stingra fin dysterhet, utan ret war i famujelwets stilla och fredliga behag. Allrahelst umgicks han i familjer, der det fauns barn. Deras oskyldiga sol: ler, deras otonstlade föreställningar, deras nywaknade begrepp intressferade honom på tet högsta. Aldrig tände han sig få nöjd och glar, fom tå han fick jollra bort en stund med de små. Men EEE war ide de jstom int re en intressant man. Hand utseende war fullt af manlig styrka och kraft, och med fin stora erfarenhet af werlden wisste han att fänasla meunniskors uppmärtsamhet, då han brytde fig terom. Han hake bosatt fig i hufwudstaren, men umgicks likwäl icke med många. J en enda familj trifdes