Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1863, sida 2

———t———ses.... Gs.s..—sfs.iMtttwr —YH— — —— ej utan wälbehag fe på den älskwärde, i fin infpiras tion åter fullkomligt kraftfulle mannen, och Armand lifwad af samma känsla som de, kastade dock emellanåt en pröfwande blick på Clemence, hwilken hon fmås leende beswarade. Den timma, som Vincenz bestämt för afresan, war längeseran förbi; han kunde ej skiljas från wänrnerna. Med stora steg gick han fram och åter, och wisste ej hur han skulle finna ortet till afsked. En pinsam paus inträdde. Aline sade, för att afbryta den: — Med min bal hade ni nyss lemnat mig i en wacker förlägenhet. Alla menniskor woro komna, alla menniskor frågade efter Clemence, och jag wisste ej hwad jag skulle swara. Jag stammade något om plötsligt illamående och ftrart infinna fig, om vrogit fig tillbaka på fitt rum; lät dansa den ena dansen efter den andra, tilldess man hörde via tala i rummet bredwid, och jag plågad af nyfikenhet och af förlägenheten öfwer de många frågorna, lösryckte mig och gick in i rummet, der jag sannerligen ännu fann er alla tre i mörkret. Hwad balgästerna nu i en halftimma utan wärdar togo fig till, hwad man allt lär ha tänkt fig, må Gud meta, och det war werkligen nödwändigt, hur mycket du än stretade emot, att jag åter, få godt fig göra lät ordnade din toilett och oaktadt vina förgråtna ögon, drog dig in i salen, för att presentera dig för sällskapet såsom min brors fästmö. Vincenz spratt till. Det drog dock en dyster skugga öfwer hans ansigte, derefter fattade han sig plötsligt och framträdde till Clemence. — Lef wäl, Clemence! — sade han, — Gud wäl signe dig för hwad du gjort för mig!