Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1863, sida 2

andra god natt, och Armand gick. Då han stod i dörren, ropade Clemence efter honom. — Och Bincenz? — Han drömmer om de lagrar, som han skall tillfämpa fig, — fade Armand. — Min Gud! Han är blott 25 år gammal. — Och hwad skulle han hafwa gjort, om han warit 40 år? — frågade Aline skämtande. — Han skulle hafwa tänkt på den slagtning, i hwilken han kunde falla, — swarade Armand och gick. Nägra dagar sednare höll en reskalesch utanför läkarens villa. Kusken syntes otålig, och betjenten, som ännu alltjemt gjorde sig något att bestyra med de längesedan påfästade koffertarne, blickade tid efter annan wäntande åt porten, om ben ännu ej ffulle öppnas, såg derefter på fin klocka och skakade på Huf: wubdet. J det lilla balkong-rummet, dit genast början af wår berättelse förde oss, woro de fyra personer fam lade, hwilkas öden och känslor sysselsatt oss. Armand lutade fig mot baltong-dörren. Vincenz git res llädd med häftiga steg fram och tillbaka. Damerna sutto ännu wid det lilla frukostbordet, från hwilket berrarne uppstigit, och Aline ordnade tallrikar och koppar. Bincenz hade just med inspiration meddelat de underrättelser, hwilka han under tiden genom om: kamrater emottagit rörande Österrikiska härens i Lom: bardiet planer och ställning. Tanken att inom få dagar hafwa anslutit sig till dem, hänryckte honom. Det låg något öfwer all bestrifning hänförande i denna efter bragder törstande ungdomlighet, i hans kärlet till sin här, sina kamrater. Damerna kunde